När ledningen för Cremonini-koncernen i slutet på 90-talet bestämde sig för att sätta igång med arbetet för att skaa en restaurangpol kombinerad med en modern bio, bara ett stenkast från Fontana di Trevi, hade de aldrig kunnat föreställa sig att det bland fundamenten för byggnaden, “bion Trevi” som köptes 1985, skulle finnas resterna av en stor byggnadsanläggning från kejsartiden – ett dyrbart vittnesmål från den antika stadsstrukturen.
Man började arbeta på platsen startade i september 1999. Redan under de första ingreppsfaserna, upptäckte de mekaniska maskinerna närvaron av strukturer från romartiden. Det gjorde att den arkeologiska tillsynsmyndigheten i Rom omedelbart lät avbryta arbetet.
Men Luigi Cremonini, som var koncernens grundare och VD visade en osedvanlig öppenhet och entusiasm och beslöt omedelbart att helt finansiera de arkeologiska undersökningarna. Det ledde till att omfattande utgrävningar kunde startas (leddes av Antonio Insalaco under den vetenskapliga ledningen av Claudio Moccheggiani Carpano), och slutfördes år 2001. Det här la grunden till ett av de första exemplen på ett utmärkt samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn i Italien.

Tack vare de imponerade strukturerna som fördes till ljuset och det historiska/artistiska värdet på de föremål man hittade, på initiativ av Cremonini-koncernen, modifierades det ursprungliga projektet för att skapa en veritabel museianläggning som numera är känt som “Vicus Caprarius – Vattnets stad”.

Den 6 april 2004 öppnades den arkeologiska platsen för allmänheten men berättelsen om utgrävningarna under den f.d. bion ”Trevi” slutar inte där.

Under de efterföljande åren, har platsen ytterligare utvecklats och berikats.

Den 19 december 2006, efter en försiktig restaurering som tog flera månader att utföras, kunde man på begäran av Cremonini-koncernen, Alessandra Barone och Barbara Gregni, kooperativet för arkeologiska restaureringar i Rom, och under ledning av Fiorenzo Catalli, chefsarkeolog för tillsynsmyndigheten för arkeologi i Rom, ställa ut ”skatten” som hittades under utgrävningarna: över 800 mynt från 300- och 400-talet.

Tre år senare, den 22 december 2009 slutfördes den arkeologiska platsen definitivt.
Cremonini-koncernen startade ytterligare en kampanj för att man skulle studera materialen som hittades under utgrävningarna och som länge låg kvar i en depå, för att man skulle kunna värdesätta denna historiska fas i senantiken (Medeltiden, Renässansen, 1800-talet och 1900-talet), vilket gör att den arkeologiska platsen utgör ett exceptionellt exempel på livets kontinuitet.
Restaureringen av föremålen, som för det mesta var vardagsföremål (tillbringare och tallrikar av keramik, kniv och gaffel, ugnsformar och pannor, flaskor av munblåst glas och en särskild ring med nyckel av brons och silver) utfördes av konsortiet L´Officina och även i detta fall leddes arbetet av Fiorenzo Catalli. Utställningen utfördes av Progetto Artiser s.n.c. av arkeologerna Alessandro Ascoli, Giuliano Catalli, Barbara Lepri samt Francesca Licordari under vetenskaplig ledning av Antonio Insalaco, arkeologisk kurator vid tillsynsmyndigheten för kulturminnesmärken i Roms kommun.