Alla känner till berömda Fontana di Trevi. Mindre känt är det fascinerande arkeologiska området som sträcker sig under kvarteret, som det underjordiska arkeologiska området Vicus Caprarius -vattenstaden är ett slående exempel på.

Några steg ett en av de mest berömda verken i världen, på över nio meters djup under nuvarande gatunivån, genomfördes arkeologiska undersökningar mellan 1999 och 2001, under renoveringen av den tidigare biografen Cinema Trevi, (med vetenskaplig arbetsledning av Claudio Moccheggiani Carpano) som avslöjade en grupp byggnader från kejsartiden och som utgör ett viktigt vittnesmål om hur staden såg ut i antikens Ro.

Tillgängligheten som erbjuds av Cremonini-koncernen, företaget som äger fastigheten och som låtit utföra arbetet, har gjort att den arkeologiska platsen helt har kunnat återställas och värderas. Området sträcker ut sig över en yta på cirka 350 kvadratmeter, mellan Via San Vincenzo och Vicolo del Puttarello.

Termen ”Vattenstaden”, som för närvarande används för att definiera det arkeologiska området Vicus Caprarius, beror på att vattnet är just det element som utan tvekan mest präglar området och platsen.
Vattnet som flödar från monumentet Fontana di Trevi, visar den barocka jungfruns akvedukt (vars utgrävningar har bringt en imponerande distributionstank, castellum aquae) till ljuset som, genom att filtrera genom de antika murarna i det arkeologiska området, fortsätter att mata rören av bly och karen i denna lyxiga boning.
De väggstrukturer som påträffas, kännetecknas av stenbeläggningen i opus latericium som bevarats i en upphöjd struktur på cirka åtta meter. De gäller en insula, ett bostadshus indelat i flera fristående enheter som vid mitten av 300-talet omfvandlats till ett ståtligt domus.

Men inte bara de imponerande strukturerna för Jungfruns akvedukter och boendemiljöerna gör besöket till det arkeologiska området exklusivt.

I de tre sektionerna vi samlat artefakter som hittats under utgrävningarna: de dyrbara beklädnaderna av flerfärgad marmor, de raffinerade dekorationerna (bland annat Alessandro helios berömda huvud), de så kallade spatheia, afrikansk amfora för att transportera olja, en underbar ”skatt” som består av mer än 800 mynt som vittnar om de olika användningsfaserna och livslängderna för strukturerna som grävts fram.